Hela gruppen Dagböcker Kontakter i Kina  Resrutten Växtlista Träd i Kina Fågellista Länkar   Karta Limerickar  Barnbarnet Gansu-hästen Vi som reste Skolklass i Luqu Studiebesök Kinesiska muren Kinamat i Flyinge E-brev till alla Ebrev till Gunnar	Träd och andra nyttoväxter i Kina 2006 av Lennart Engstrand Silkesträd (Albizia julibrissin) Silkesträd hör till mimosagruppen av ärtväxterna. Det är ett bredkronigt, omkring 10 m högt träd med stora blad som är dubbelt parbladiga med små eleganta, skevt formade småblad. Blommorna är skära och sitter i täta, ett par cm stora huvuden med utskjutande ståndare. Frukterna är platta, 15 cm långa baljor. Trädet härstammar från Centralasien och planteras mycket i bl.a. Medelhavsområdet och i Kina. Det är ett mycket vackert park- och gatuträd, även när det inte blommar.    Gudaträd (Ailanthus altissima) Gudaträd växer vilt i centrala Kina och är upp till 20 m högt. Bladen är parbladiga ungefär som ask, men varje småblad har en tand vid basen på vars undersida det finns en körtel. Blommorna är små men sitter många tillsammans i klasar. Frukterna är 3 till 4 cm långa och platta. Hos en sort är frukterna vackert röda. Trädet odlas mycket, inte minst i Peking, för sitt vackra bladverks skull. Ordet ailanto i det vetenskapliga släktnamnet lär betyda ”himmelens träd”. Det hör till familjen bittervedsväxter (Simaroubaceae).   Kinesträd (Koelreuteria paniculata) Kinesträd växer vilt i Korea samt östra och centrala Kina. Det är upp till 10 m högt och har parbladiga blad, där småbladen är mer eller mindre djupt flikiga. Blommorna är centimeterstora, gula och sitter i stora, upp till 35 cm långa, glesa och upprätta klasar. Frukterna är 5 cm stora, pappersartade blåsor, som var och en innehåller tre svarta frön. Kinesträd odlas mycket som park- och gatuträd i Kina. Familjen heter kinesträdsväxter (Sapindaceae).   Ginkgo (Ginkgo biloba) Ginkgo är ett levande fossil som har överlevt i Östasien tack vare att folk har odlat det sedan många tusentals år, antagligen för att det ansågs vara heligt. För miljontals år sedan fanns det över stora delar av jorden. Med sina solfjäderlika blad ser det ut som ett lövträd men är nakenfröigt som tall och gran. Det finns han- och honindivider. På våren får hanarna hängen med ståndarknappar, som med vinden sprider pollenet till honorna. Där sitter fröämnena två och två på långa skaft. Befruktningen sker först på hösten genom att hankärnorna, med hjälp av gissel, simmar in till honkärnan, en egenskap som ginkgo delar med ormbunkar och kottepalmer. Fröna liknar små plommon. De har ett mjukt köttigt lager som omsluter en hård kärna. När de är mogna luktar de förfärligt och kan inte förvaras inomhus. Sannolikt räddades trädet i Kina och spreds därifrån för tusentals år sedan till Japan och Korea. I dag odlas det i alla tempererade trakter och det finns flera vackra, mer än hundraåriga träd i Sverige. Den hårda delen av fröna är ätlig och god och av bladen görs en medicin som antages vara vitaliserande. Trädet är vanligt som gatuträd i Peking och annorstädes, men man ser nästan bara hanar, just för att honorna luktar så illa. I Chengdus bambupark finns dock en vacker hona.     Kinesisk ask (Fraxinus chinensis) Kinesisk ask är ett upp till 15 m högt träd, som skiljer sig i botaniska detaljer från vår vanliga ask. I Kinas städer planteras det ofta som gatuträd och i förbifarten förväxlar man det lätt med gudaträd, som emellertid har strödda blad, medan ask har motsatta blad. I Sichuan har trädet odlats som värdträd för insekter som producerar vax, en gång en mycket viktig produkt i trakten av Emei.     Robinia (Robinia pseudoacacia) Ett upp till 25 m högt ärtväxtträd från Nordamerika, mycket odlat i Europa (även Sverige) och tempererade Asien. Robinia är snabbväxande träd med grov, uppsprucken bark och parbladiga blad med upp till nio bladpar. Småbladen har en liten, nållik spets i toppen. Blommorna är vanliga ärtväxtblommor, omkring två cm långa, vita eller sällan skära och sitter många i flerblommiga, hängande och doftande klasar. Baljorna är platta, jämbreda och upp till 10 cm långa.     Pagodträd (Sophora japonica) Pagodträdet härstammar trots sitt vetenskapliga namn från Kina och Korea. Det kan bli högst 25 m högt och har spretande grenar och en rund krona. Bladen är parbladiga med upp till åtta bladpar. Blommorna är vanliga ärtväxtblommor, omkring en cm långa, vita och sitter, i motsats till robinia, i upprätta klasar. Frukterna är knappt decimeterlånga, cylindriska men insnörda mellan fröna. Pagodträd är ett mycket vanligt gatuträd i Peking, där det börjar blomma i slutet av juni.     Enar, tujor och cypresser (fam. Cupressaceae) I Kina finns det många vilda enar, tujor och cypresser och många av dem är omtyckta park-, gatu- och tempelträd. Av enarna finns det några som har vanliga, stickiga barr, som vår enebuske, men annars har dessa arter fjällika barr. Grenspetsarna ser ut som små, eleganta veteflätor och det är svårt att skilja på de olika släktena och arterna. Det är säkrast att studera kottarna.   Enar (Juniperus) har klotrunda, bärlika kottar som består av 2 till 6 stycken köttiga, sammanvuxna fjäll. Kottarna är bärkottar och kallas enbär.   Cypresser (Cupressus) har klotrunda kottar av vedartade, sköldformiga fjäll.   Thujor (Thuja) har avlånga kottar av 6 till 8 vedartade fjäll.   Kinesisk en (Juniperus chinensis) kan ha både fjällika och vanliga barr. Den är ett upp till 20 m högt träd, ofta planterat till prydnad. Det står ett 500 år gammalt exemplar i Himmelens Tempel i Peking. Kinesisk en växer vild i Kina och Korea och är en mycket sortrik prydnadsväxt i alla kalla länder. I Sverige odlas många sorter i trädgårdar och tyvärr är busken mellanvärd för päronrost, som i det närmaste har slagit ut päronodlingen i bl.a. Skåne. Det finns många fler arter av enar i Kina, t.ex. himalaja-en.   Tårcypress (Cupressus funebris) växer vild i östra, centrala och södra Kina och är kanske den mest planterade. Den är ett elegant träd med tendens att hänga med grenarna, därav namnet. Tårcypress hör till de arter som växtsamlaren Fortune introducerade i europeisk odling i mitten av 1800-talet. I toppen av varje sköldformigt kottefjäll har tårcypress en millimeterhög spets.   Orientalisk tuja (Thuja orientalis) växer vild i norra Kina och Manchuriet, eventuellt också i Korea. Den är ett träd med späda grenar och omkring 2 cm långa kottar, vars fjäll har en liten krok i toppen. Innan de är helt mogna är de blåaktiga. Orientalisk tuja planteras mycket i Kina, även i Europa men är ganska sällsynt i Sverige.   I Labrangklostret stöter man på en representant för ytterligare ett cypressväxtsläkte. Det är Libocedrus, vars kottar är ovala som små plommon och kottefjällen tunna som hos grankottar. Kvistar av denna art bränns för sin vällukts skull i öppna ugnar på flera ställen i klostret. Eftersom växten inte har varit aktuell i Sverige, har den inget svenskt namn. På engelska heter den Incense Cedar, som på svenska skulle kunna vara det passande namnet rökelsecypress.     Pappersmullbärsträd. Foto Gunnar Petersson Pappersmullbär (Broussonetia papyrifera) Pappersmullbär hör till familjen mullbärsväxter och är ett litet, snabbväxande träd med hemortsrätt i Kina och Japan. Bladen är stora, brett äggformiga och ofta inskurna med runda snitt. Det finns han- och honträd. Honträden får klotrunda fruktsamlingar som vid mognaden blir orangeröda. I varma delar av Kina, t.ex. i Sichuan, ser man det som ett ogrästräd utmed vägar och inte sällan i städer och byar. Men det är också planterat som prydnad eller som nyttoträd. Ibland skördar man trädets innerbark som bankas sönder med träklubbor. Barkresterna rörs ut med mycket vatten och med nätramar öser man upp lämpliga mängder, som får torka och blir ett mycket vackert papper. I Polynesien hamras barken direkt till vackra kläder, som används vid ceremoniella tillfällen. Det är ett märkligt förhållande att pappersmullbär kan odlas i södra Sverige, även om man bara undantagsvis ser den med mogna frukter.     Glansliguster (Ligustrum lucidum) Glansliguster växer vild i Korea och Kina och planteras mycket som prydnadsträd vid vägar och i städer. Den är ett litet, smalkronigt träd med ovala, glänsande blad och vita, doftande blomklasar. Den liguster som vi kan odla i Sverige har tämligen smala blad och därför kan det vara besvärligt att koppla samman denna med glansliguster, som faktiskt i mycket liknar en syren. Botaniskt är det knappast någon skillnad på syren och liguster och de hör båda till familjen syrenväxter (Oleaceae).     Kinesisk vingnöt (Pterocarya stenoptera) Kinesisk vingnöt hittas både vild och planterad. Den är ett praktfullt träd i familjen valnötsväxter. Bladen är stora och parbladiga med uddblad, barken grovt uppsprucken och de tämligen små, vingade frukterna sitter tätt samman i flera decimeter långa hängen. Kinesisk vingnöt planteras sällan i Sverige men oftare ser vid samsläktingen kaukasisk vingnöt i sydsvenska parker. Trädet växer vilt bl.a. på Omeiberget.     Kejsarträd som blommar i Flyinge i vår vinterträdgård. Tyvärr satte jag ut trädet och i den hårda vintern 2006 så verkar det ha dött. Foto Gunnar Petersson Kejsarträd (Paulownia tomentosa) Kejsarträd hör till Kinas stora prydnader, åtminstone när det blommar. Trädet växer vilt i Kina och planteras ofta i parker, där det finns gott om utrymme. Det är ett stort träd med stora breda blad. Blommorna är blå eller blåvioletta, några cm långa, trattformiga med sned mynning och sitter många tillsammans i stora upprätta klasar. Kejsarträd har den märkliga egenskapen att sätta stora blomknoppar redan på hösten. Om frosten kommer för tidigt fryser alla knopparna ihjäl och det blir ingen blomning. Trädet kan med knapp nöd växa i södra Sverige men blomning är ytterst sällsynt. I regel för man trädet till familjen lejongapsväxter, men det är med stor tvekan.     Kungsmagnolia (Magnolia grandiflora) Kungsmagnolia är ett stort träd från varma delar av USA och mycket planterat i kinesiska parker. Blommorna kan ibland bli upp till 20 cm breda. De är gräddvita och har en fin doft. Man skiljer lätt kungsmagnolia från andra magnolior på att bladen är bruna på undersidan. I Sverige är trädet inte härdigt, men man ser det ibland i Medelhavsområdet.     Katsura (Cercidiphyllum japonicum) Katsura är ett stort träd som växer vild i Kina och Japan. Den berömde växtsamlaren Wilson registrerade 1910 ett träd som var 16 meter i omkrets. Trädet har eleganta, brett äggformiga blad, vars skaft sitter vinkelrätt mot skivan. Det finns han- och honträd och de blommar tidigt på bar kvist. Honan sätter några cm långa kapslar. Katsura är känt för sina vackra höstfärger, men kanske ännu mer för doften av de fallande löven. De doftar precis som ett gammaldags bageri och lukten kan kännas lång väg från ett träd. Katsura är härdigt i Sverige och kallas ibland för kakträd. I Kina ser man det planterat vid vägar och i parker.         Rotfrukter och grönsaker   I Kina äter man ett ofantligt antal växter. Många känner vi igen hemifrån, medan andra är typiska för just Kina eller för kineser i förskingringen. Tack vare våra ambitiösa invandrare kan vi idag köpa flera ”nya” grönsaker i specialaffärer.   Kål Kål som grönsak kan vara tre olika växtarter. Vår vanliga kål är arten Brassica oleraceae, som omfattar bl.a. blomkål, broccoli, brysselkål, grönkål, rödkål, vitkål, savojkål och spetskål. Alla dessa odlas också i Kina. De andra är Brassica rapa och Brassica juncea. Utan vetenskapliga namn att ty sig till, hade det blivit en soppa av all kål.   Brassica juncea kallas i Sverige sareptasenap, därför att fröna mals till senap. Som sådan är den lättare att hantera än svartsenap och mycket av den senap vi äter är just sareptasenap. I Östasien har växten använts för att framställa en rad läckra grönsaker, dock svåra att känna igen eftersom man bara ser bladen. Särskilt grönsakslandet Sichuan är känt för sina många sorter av juncea-kål. Man äter dem färska eller tillagade.   Strävsarepta-gruppen  av juncea-kål ser nästan ut som sallatshuvuden men är lite mattare i färgen och ofta buckliga med nedsänkta nerver. Bladen är breda och hela men alltid grovtandade i kanten. Den finns i rent gröna sorter och sådana som är mer eller mindre röda.   Krussarepta-gruppen känns igen på att bladen är krusiga och tämligen djupt och smalt flikiga. Många sorter är frosttåliga och kan övervintra. Därför erbjuder gruppen de första, färska grönsakerna på våren.   Andra sortgrupper odlas också, bl.a. sådana med köttiga stammar som konserveras i salt.   Brassica rapa är den art som odlas i Sverige i form av rova och oljeväxten rybs. I Östasien har arten exploderat i en lång rad svåröverskådliga grönsaker, varav några i sen tid har introducerats i Europa. Hos oss kallas de lite slarvigt för kinakål.   Tatsoikål (B. rapa Tatsoi-gruppen) har hela, buckliga blad i eleganta rosetter. Den är en gammal kinesisk kulturväxt som sås på hösten för övervintring eller väldigt tidigt på våren. Därför är den en grönsak som man kan få tidigt på året.   Mizunakål (B. rapa Mizuna-gruppen) har smala, ljusgröna blad, ibland med långa, fina flikar. Den har en mild kålsmak och kan ätas rå eller wokad. Ofta ser man den i grytor eller soppor.   Till Blomselleri-gruppen hör de vanliga typerna Pak Choi, Bok Choi och Joi Choi. De är alla kåltyper som kännetecknas av upprätta blad med hela bladskivor på kraftiga, ofta nästan vita skaft. Hos några sorter blir plantorna skördefärdiga på fem veckor, hos andra tar det längre tid. De anses ha odlats i Kina sedan 400-talet och är kanske de kålsorter som vi mest förknippar med landet. Små plantor kan serveras hela men vanligen skärs de i bitar innan de serveras.   Pe Tsai hör till B. rapa Sellerikål-gruppen och bildar ganska lösa, sallatslika huvuden av krispiga blad. Smaken är en smula frän och senapslik. Sorter i denna grupp äts både färska och tillagade.     Indisk lotus Detta är Indiens heliga lotus (Nelumbo nucifera), som ofta odlas vid Buddhistiska tempel. Själva blomman symboliserar Buddhas öga, som ser och vakar över allt. Man hävdar att växten har odlats i Kina i 14000 år, och numera förknippas den där med Kuan Yin, barmhärtighetens gud. Indisk lotus är en vattenväxt, vars sköldformiga, cirkelrunda blad skjuter upp högt ovan vattenytan och genom sin vaxbeläggning inte kan vätas. Även blomman bärs på ett långt skaft. Den är ofta mer än två decimeter bred och består av många kalkblad runt en omvänt konisk blombotten som bär fruktämnena nedsänkta i den platta, övre ytan. Jordstammarna ligger nedsänkta i vattensamlingarnas dy och ser ut som en rad sammanhängande jättekorvar. I tvärsnitt blottas det eleganta mönstret av luftkanaler. Man tillagar dem tillsammans med andra grönsaker eller använder dem till inläggningar. Ibland serveras snittade jordstammar med luftkanalerna fyllda med någon välsmakande röra. Unga blad kan användas som grönsaker eller för att göra paket till andra rätter som skall ångkokas. Frukterna kallas lotusnötter och kan kokas eller rostas, men helst bör man först ta bort det bittra embryot. I Sichuan odlas vitblommig indisk lotus i fältskala (dammskala) och man anser att denna sort ger de godaste jordstammarna, medan skärblommiga sorter ger de godaste lotusnötterna. Trots yttre likheter är indisk lotus inte släkt med näckrosor.     Rädisor och rättikor Det finns inga viktiga botaniska skillnader mellan rädisor och rättikor. De hör till samma växtart (Raphanus sativus), som ingår i familjen kålväxter. I Europa skiljer man noga mellan de snabbväxande, relativt milda rädisorna och de starka, ofta svartskaliga rättikorna som skördas på sensommar eller höst och gärna äts råa med öl. Båda dessa grupper finns i Kina men även några andra. Daikon har vita, jättestora och krispiga rötter med något av rättikans styrka. De är mycket vanliga i många rätter och ibland används de för att snida vackra dekorationer till uppläggningar. På marknaderna ser man avlånga skära, vita eller röda rädisor. Ormrättika är frukterna av denna växt. Ofta är de omkring fem cm långa och har en utdragen spets, men det finns sorter som kan bli flera dm långa. Frukterna skall skördas medan de ännu är unga. De kan ätas färska eller tillagade och är mycket goda och har en krispig konsistens. Arten anses ha blivit kulturväxt i östra Medelhavsområdet för ungefär 5000 år sedan och den odlades i Kina 500 år före Kristi födelse.     Ödleblad Ödleblad (Houttuynia cordata) är en några dm hög flerårig ört med hjärtlika blad. Till det yttre kan växten likna en anemon men i själva verket har den mycket små blommor i ett ax, som nedtill bär stora, vita högblad. Den växer vild i Kina och odlas ofta på fuktiga, skuggiga ställen, där den kan bilda tjocka mattor. Skotten med de frodiga bladen äts färska eller tillagas som spenat. Ibland odlas sorter med vit- eller rödfläckiga blad som prydnad i trädgårdar eller som marktäckning i parker. Sedan några år finns växten att köpa i svenska plantskolor. I ett matvaruhus i Peking köptes ett paket med långa, vita jordstammar, tämligen lika de av kvickrot men tjockare, tre till fyra mm.  De planterades och visade sig bestå av ödleblad. Växten hör till familjen ödlesvansväxter (Saururaceae).     Papegojamarant Papegojamarant (Amaranthus tricolor el. A. gangeticus) liknar svinmålla men har ofta mer eller mindre rödaktiga blad. Den är en ettårig ört som härstammar från södra Asien och odlas mycket i varma länder. Hela växten är ätlig men man använder bara de späda skotten eller bladen som spenat eller sallat. Med god värme och högt kväveinnehåll i jorden är den skördefärdig sex veckor efter sådd. På kinesiska kallas den Yin Tsoi och på engelska kinesisk sallat. Några andra amarantarter från varma Amerika odlas också som sallat och några är prydnadsväxter med täta, svansliknande blomställningar. Växten hör till familjen amarantväxter (Amaranthaceae).     Malabarspenat Malabarspenat (Basella alba) häststammar från Sydasien och odlas nu mycket i Kina. Den är en slingrande och klättrande växt med tämligen tjocka, hjärtlika blad och små, obetydliga blommor. Bladen och unga skott används på samma sätt som spenat och får efter tillagning en något viskös konsistens. Smaken är utmärkt. Det finns en sort med rödaktiga stammar och blommor. I Sverige säljs den ibland som rumsväxt. Den tillhör familjen malabarspenatväxter (Basellaceae).     Ärt Ärt (Pisum sativum) är en ärtväxt som härstammar från östra Medelhavsområdet och var en av de första växterna människan började odla för omkring 11000 år sedan. I dag finns den i många sortgrupper som t.ex. kokärt, märgärt och sockerärt. I Kina ser man sorter som har mer eller mindre rödfärgade blommor och en mörk fläck på stiplerna. Detta är gråärt, en typ som numera bara finns i form av genreserv i Sverige. Ibland servera man ärt i form av plantans toppskott.     Bondböna Bondböna (Vicia faba) är en vanlig ärtväxt i Kina trots att den härstammar från östra Medelhavsområdet, där den har odlats sedan yngre stenåldern. Den sås tidigt på året eller redan på hösten och i juni är den hög och ståtlig på många fält i t.ex. Gansu.     Jordnöt Jordnöt (Arachis hypogaea) härstammar från Sydamerika och var en kulturväxt redan när Columbus kom seglande. Den spreds mycket tidigt till östra Asien och Kina är en av världens största producenter. Jordnöt är en mer eller mindre klättrande ärtväxt med blad med fyra småblad. Den blommar ovan mark med gula blommor, men efter befruktningen borras fruktämnet ned i marken, där tillväxt och mognad sker.     Ögonböna och långböna Båda dessa typer hör till ärtväxten Vigna unguiculata, som härstammar från Östafrika men fanns i Asien för 3000 år sedan. Hos ögonböna låter man baljorna mogna och tar till vara de vita fröna med en svart fläck. Hos långböna äter man omogna baljor på samma sätt som hos haricots verts. Baljorna är minst halvmeterlånga. Växten är en klättrande ört med trefingrade blad.     Sojaböna Sojaböna (Glycine max) härstammar från Kina och gjordes till kulturväxt för 3000 år sedan. Den har trefingrade blad och är, i motsats till vildformen, inte klättrande. Sojaböna är en enormt viktig kulturväxt i Kina. Den används inte bara till soja, tofu och liknande, utan också till groddning.     Jamsbönerot Jamsbönerot (Pachyrrhizus erosus) är en ärtväxt från Mexiko och Mellanamerika, som numera odlas i många varma länder, inte minst i Kina. Rotknölen är stor som en rova, något tillplattade från över- och undersidan. Undertill smalnar den tvärt i en pålrot och på ovansidan finns en upphöjning där den slingrande stjälken har suttit. Man ser jamsbönerot på flera marknader och i många rätter finns den skuren i bitar. Ofta är den då svår att identifiera. Andra folkliga namn är Xiquima och jicama.     Kinesisk gräslök och rakkyolök Kinesisk gräslök (Allium tuberosum) odlas och används överallt. Den är en tuvad lökart med platta, bandformiga blad och stjälkar med en flock av vita, stjärnformiga blommor i toppen. Bladen har en svag vitlöksarom som passar till många rätter. Arten odlas också i Sverige, där den ibland säljs som ”vitlöksgräs”. Kinesisk gräslök äts mer som grönsak än som smaksättare och ibland bleker man den genom att låta den växa i mörker. På både marknader och fat ser man ibland en lök som liknar en liten schalottenlök. Det är rakkyolök (Allium chinense). Arten odlas i Kina och Japan och bildar tuvor av små lökar med tre- eller femkantiga, ihåliga blad. Blommorna sitter i en platt flock och är röda.     Vattenkastanj och sjönöt Vattenkastanj (Eleocharis dulcis) är en art av säv som odlas i sumpmarker i Kinas varmaste delar. Upp ur vattnet kommer drygt halvmeterhöga, smalt cylindriska strån och från basen skickar plantan ut utlöpare, som avslutas med en omkring fyra cm bred, något plattad knöl. Den kan ätas färsk eller tillagad och har en nötartad, något söt smak och krispig konsistens. Vattenkastanj, Ma Tai på kineiska, finns i mängder av kinesiska rätter och säljs färsk överallt. På engelska heter växten water chestnut och det skapar problem. Även sjönöt (Trapa bicornis) bär detta engelska namn och odlas och äts i Kina. Den kinesiska sjönöten har två horn på frukten, till skillnad från den europeiska som har fyra. Sjönöt heter Ling Kok på kinesiska. Den odlas i dammar och har rombiska flytblad på uppsvullna skaft. Fröet innehåller ett gift som försvinner efter en timmes kokning.     Knölpilblad Knölpilblad (Sagittaria latifolia subsp. leucopetala) är en underart det pilblad, vars vita blommor vi kan se sticka upp även ur svenska vatten. Den har bandformiga blad under vattnet men de som sticker upp är pilformiga. I ändan av trådformiga utlöpare bildas lökformiga knölar, som samlas in. De har ett vitt mycket krispigt och ett smula mjölsmakande kött och ses ofta på marknader eller i wokrätter.     Konjacknölkalla Konjacknölkalla (Amorphophallus konjac) har inget att göra med cognac. Den är en kallaväxt (Araceae) med en underjordisk, ätbar knöl som kan väga upp till 10 kilo. Under en säsong får den ett enda blad, som kan vara upp till två m högt och som på ett fläckigt skaft bär en sköldformig, flikig bladskiva. Sedan bladet vissnat och knölen vilat kommer blomställningen. Den har ett mer än halvmeterlångt rödbrunt hölsterblad, som omger en lång kolv med mängder av ytterst små blommor. Hela blomställningen luktar avskyvärt och blommorna pollineras av flugor. Knölen är stärkelserik och smakar ungefär som sträv potatis. Den används också som naturmedicin.     De stora bladen i mitten är nog Taro. Foto Gunnar Petersson Taro Taro är en kallaväxt med stora, oftast mer eller mindre ovala knölar som bär långskaftade, hjärtlika och sköldformiga blad. Den har sannolikt odlats i tropiska Asien i 7000 år och någon vild förfader kan inte fastställas. Bäst trivs den i vatten eller i sumpmarker, men det finns sorter som kan växa på torra land. Knölen innehåller kalciumoxalat och måste kokas för att bli ätlig. Bladen kan användas som grönsak. Taro är en mycket viktig rotsak i hela tropiska Asien och är numera spridd även i andra tropiska länder.     Sparrissallat Sallat (Lactuca sativa) härstammar från Medelhavsområdet och finns i många formgrupper. Alla som odlas i Europa finns också i Kina. En specialitet är emellertid sparrissallat, på engelska celtuce, på kinesiska Woo Chu eller Woh Sun. När den säljs består den av en kraftig, flera decimeter lång och minst 5 cm tjock stam som kröns med en rosett av långa, smala blad. På stammen finns tvärställda, kraftiga bladärr. Sparrissallat anses ha utvecklats i Kina och kom till Europa först i slutet av 1800-talet. Den kraftiga stjälken skalas varefter resten skärs i skivor och tillagas i wokpannan. Även bladen kan ätas. I varma trakter kan växten övervintras och skördas tidigt på våren.     Batat (sötpotatis) och sallatsipomea Batat och sötpotatis är olika namn på samma växt – Ipomoea batatas, som är nära släkt med vår prydnadsväxt blomman för dagen. Den är en krypande till klättrande växt med äggrunda blad, ibland med flikar vid basen, och trattformiga, lila blommor. Stjälken slår rot i marken och det utvecklas tjocka, spolformiga knölar. Både skal och kött kan ha olika färg beroende på sort. Smaken påminner om potatis som har fått frost och skyddat sig genom att bilda socker som frostskyddsmedel. Batat odlas i alla tropiska och subtropiska länder och är ett mycket viktigt livsmedel. Man äter ofta unga skott ungefär som spenat. Den anses härstamma från tropiska Amerika och var spridd i Polynesien redan på 1200-talet. Namnen batat och potatis har samma ursprung. Batat har en samsläkting som heter sallatsipomea (Ipomoea aquatica). Den har lancettlika bladskivor på skaft och odlas mest i näringsrika dammar men ibland också på land. Sallatsipomea trivs i varma länder, där den är en mycket god och populär sallat.     Rosellhibiskus En ettårig hibiskussläkting (Hibiscus sabdariffa), vars frukter är röda och saftiga. De är inte särskilt goda att äta färska, men som juice eller som te är de uppskattade. Man ser de meterhöga plantorna i många trädgårdar, ibland kanske mest odlade som medicinalväxter.     Gansumelon Melon (Cucumis melo) är en populär frukt i Kina. Den odlas i alla möjliga sorter, men mest känd är gansumelonen. Den är en klotrund, drygt decimeterstor frukt med sött och mycket aromatiskt kött. Gansumelon odlas överallt runt Lanzou.   Lilja som kan ätas ?. Foto Gunnar Petersson   Liljelök Ibland serveras man lökar av en lilja. De har ingen specifik smak och känns en smula mjöliga i munnen. Uppenbarligen är de mycket populära och i Gansu och Sichuan kan man se att de odlas i fältskala. Det uppges att tigerlilja (Lilium lancifolium) odlas i nordöstra Kina och kantonlilja (Lilium brownii) i södra Kina. I centrala Kina borde det vara eldlilja (Lilium davidii), men man ser den ju inte i blom, så uppgiften är ännu osäker.     Kantgurka och svampgurka Frukten av kantgurka (Luffa acutangula) har ungefär samma form och storlek som en vanlig slanggurka. Längs med frukten går det tio, några mm höga, lister. Plantan är en klättrande och klängande ettåring med gula blommor. När frukterna är mycket unga äts de som grönsaker och uppskattas mycket för sin ovanliga konsistens. Den är nära släkt med svampgurka (Luffa aegyptiaca), vars frukter också kan ätas som mycket unga. Hos äldre frukter hårdnar kärlsystemet till ett broskartat flätverk, som används som tvättsvamp (t.ex. i turkiska bad) eller som stoppning. Sådana tvättsvampar säljs ibland i Sverige och kallas då luffasvampar.     Aubergin Aubergin (Solanum melongena) är en asiatisk grönsak, som sedan länge också odlas i Europa. Vi är vana att se den som en mörkviolett, päronformig frukt med användning i några få rätter. I Asien kan auberginen se ut nästan hur som helst. Den kan vara smal som en slang och meterlång men också liten som ett starägg. Ofta ser man den i gul, grön eller vitaktig färg. Alla dessa sorter hör till samma växtart, men ibland får man en liten, ärtstor frukt som alltid plockas grön. Det är ärtaubergin (Solanum torvum), känd för sin behagliga beska.       Bovete och sibiriskt bovete Bovete och sibiriskt bovete (Fagopyrum esculentum respektive F. tataricum) hör till familjen slideväxter. De blir nästan meterhöga och blommar rikligt med små vita till rödlätta blommor. Frukterna är små, trekantiga nötter, som efter blötläggning kan kokas till en behaglig gröt. De torra frukterna mals till ett glutenfritt mjöl, som bl.a. används i ryska blinier. Bovete är en viktig gröda i Centralasien och särskilt i Tibet, där växtsäsongen är kort och marken mager, odlas sibiriskt bovete.     Durra, brännvin och kvastar Durra (Sorghum bicolor) är ett sädesslag med osäkert ursprung, men oerhört viktigt i Kina. Det är ett kraftigt, vasslikt gräs med en tät och stor vippa. Allt efter användning har det genom tusentals år utvecklats olika sorter med olika användning. I Kina är durra ett viktigt spannmål, som man emellertid inte tvekar att göra ett starkt brännvin av. På pinyin heter durra Gao Liang (eller Kao Liang). Dagligen ser man en annan sort av durra. Den vanligaste kvasten som husmodern sopar trottoaren utanför huset med är gjord av kvastdurra. Sorten kännetecknas av långa, styva och upprätta grenar och många strån, som sammanbundna till en platt kvast ger precis lagom spänst. De långa, grova kvastar som alla gatsopare har är gjorda av en tämligen lågvuxen, välgrenad bambu. För noggrannare sopning har man mjuka och fina kvastar av det några meter höga gräset Thysanolaena latifolia,  som växer i södra Kina och på engelska heter tiger grass. Man använder bara vipporna, som är gigantiska.     Hirs och kolvhirs Vid sidan av durra, samt de för oss välkända sädesslagen ris, vete, korn och majs, odlas i Kina några andra arter. Hirs (Panicum miliaceaum) är ett knappt meterhögt gräs med en yvig vippa och små korn. Det är en av de stora grödorna i Kina och de små kornen kan malas till glutenfritt mjöl eller kokas till gröt. Kolvhirs (Setaria italica) har också en vippa men den har korta grenar och är sammandragen till en kolv. Arten används på samma sätt som hirs och i Sverige ser vi den ofta som fågelfoder. Både hirs och kolvhirs odlades förr i Europa.   Frukter   På marknader i Kina hittar man alla exotiska frukter som kan tänkas. De som kommer från tropiska länder är ofta odlade i Sydkina eller i Vietnam. Så finns bl.a. banan, mango, pompelmus och andra citrusfrukter, drakfrukt (pitahaya) och mangostan. Persikor, nektariner och aprikoser finns i talrika sorter, varav vissa skiljer sig från de vi är vana vid på smaken, andra på färgen eller formen. Det finns också ett antal fruktslag som vi sällan eller aldrig finner i svenska butiker.     Japansk mispel Japansk mispel (Eriobotrya japonica) är ett östasiatiskt träd med stora lansettlika blad, hela eller med grovsågad kant. Trädet blommar på hösten med stora klasar av vita, doftande blommor. Frukterna mognar på våren. Beroende på sort är de av olika storlek, ibland som ett duvägg, ibland som ett stort hönsägg. Skalet är gult eller brungult och så tjockt och segt att det måste avlägsnas. Köttet har en mild aromatisk smak med klar sötma och försiktig syrlighet. Frukten hör till äppelgruppen av rosväxterna och man kan lätt se att den är uppbyggd som ett äpple, men att kärnorna är färre och större. Japansk mispel hör till de traditionella kinesiska läkeväxterna och har lång tradition i konsten. På pinyin heter den pi pa och på engelska loquat.     Päron Alla europeiska päronsorter hör till arten Pyrus communis, en kulturväxt som har uppstått genom långvarig odling och urval av de bästa typerna. I Kina har päronen en helt annan härstamning och träden ser därför helt annorlunda ut. Faktiskt får man titta noga på ett träd innan man förstår att det är päron. Kinesiskt päron härstammar från flera arter, men viktigast är Pyrus pyrifolia. Det är den som ligger till grund för sandpäron. Arten ha symbolisk betydelse, för enligt legenden skall hertigen av Shao, för omkring 3000 år sedan, ha suttit under ett sådant träd när han fattade sina visaste beslut. Trädet är sålunda en symbol för vishet och godhet. I Sverige säljs importerade frukter av sandpäron under flera olika namn som nashi, äppelpäron, japanskt päron och koreanskt päron. De är vanligen äppelformiga, medan en päronformig sort heter shandongpäron. Man skiljer dem lätt från europeiskt päron på att de tidigt förlorar fnaset i fruktens blomända. En annan vildart som ofta ingår i kinesiska päron är manshuriskt päron (P. ussuriensis). I Sichuan ser man en provkarta på kinesiska päron med olika utseenden. Uppe i bergen växer några arter av vilda, mest buskformiga päronsläktingar.     Luddkörsbär Luddkörsbär låter kanske inte så gott men fanns till salu ut med resvägen. I stort sett smakar de som svenska sötkörsbär, även om aromen kunde ha varit starkare. Köttet är mjukt och en smula vattnigt. De har en svag syrlighet och en något sammandragande effekt. Frukterna är ganska små och varierar i färg från elfenbensvita till skära och röda. Luddkörsbär (Prunus tomentosa) är ett litet träd eller en buske med vita blommor. Den växer vild i centrala Kina och används också i odling, dels som fruktproducent, dels som ympunderlag för andra körsbär när man vill göra lågvuxna typer. Arten är också känd för sin köldhärdighet och vindtålighet. På pinying heter arten mao-ying tao.     Plommon I juni finns det uppenbarligen en uppsjö av plommonsorter på alla marknader. De kan vara gröna, gula, violetta och vinröda. Gemensamt för dem är att de är nästan klotrunda till formen. Alla dessa sorter härstammar från den östasiatiska arten Prunus salicina, som känns igen på de smala bladen, inte olika pilblad. Plommon är alltså en parallell till päron. De asiatiska hör till en annan art än de europeiska (Prunus domestica). Plommon som importeras till Sverige under vintern, mest från sydamerikanska länder, hör till den kinesiska arten. På pinyin heter plommon li tsu.     Kinesisk jujuber (Ziziphus jujuba) Frukterna av kinesisk jujuber heter på engelska chinese dates, som på svenska blir kinesiska dadlar och i litteraturen och på restaurangen ofta bara dadlar. De mogna frukterna är röda, ovala, 1,5 till 3 cm långa och innehåller oftast bara en kärna. Alltså ganska lika riktiga dadlar. Förr kallades de bröstbär, eftersom de har använts i hostmedicin. Kinesiska dadlar hör till familjen brakvedsväxter och är buskar eller upp till 10 m höga träd med en rak och en krokig torn vid varje bladfäste. Bladen är elegant ovala med några bågböjda nerver och grenarna går något i zig-zag. Frukterna kan ätas färska och har en svag sötma och en försiktigt syrlig arom. De finns torkade på marknaderna eller som konfekt i dyra kartonger på flygplatsen. Växten är vanlig vid kinesiska muren, vid vägkanter och här och var i städerna. På pinyin är namnet tsao eller ta-tsao.     Bärpors Bärpors är troligen en helt ny erfarenhet för kinaresenärer. Frukterna säljs på marknader och utmed vägarna och odlas uppenbarligen på många ställen. Frukten är klotrund och ungefär 2,5 cm stor. Ytan är småknottrig och har samma färg som en gammal bourgogne. Köttet har en radiär strimmighet in mot en central, knappt centimeterstor kärna. Mot mitten är köttet något ljusare än vid ytan. Smaken är syrligt aromatisk med ett stänk av smultron och odon. En viss strävhet kan spåras. Detta är Myrica rubra, en samsläkting till vår svenska pors. Arten är en buske med långsmala blad som är bredast mot toppen, ibland med några tänder i kanten. Frukten hos svensk pors är en liten nöt. Hos bärpors är den också en nöt, men på fruktskalet har det bildats långa, saftiga trådar som sticker rakt ut och tillsammans bildar det ätbara köttet. Bärpors är praktiskt taget okänd utanför Kina, trots att vissa odlingsförsök har gjorts i USA. Sannolikt är det denna frukt som den kände växtsamlaren Robert Fortune omnämner från trakten av Hangschou tillsammans med fruktslag som japansk mispel, persika, plommon och apelsiner. Han kallar den yang-mai.     Kaki Kaki mognar först på senhösten, så några frukter finns inte under juni. Kaki är vanligen ett medelstort, bredkronigt träd med enkla blad. Frukterna ser nästan ut som mogna tomater, men har fyra stora, sammanvuxna foderblad vid basen. Kaki har odlats i tusentals år i Östasien och blev känd i Europa först när Israel började producera sorten ’Sharon’. Denna sort är avvikande genom att den inte innehåller de mycket sträva garvsyrorna, som finns hos de flesta andra. Garvsyran försvinner vid full mognad och då blir kaki en av de sötaste och mest aromatiska frukterna man kan tänka sig. Om man lägger en ätmogen kaki i handen, skall det kännas som om det är en plastpåse med filmjölk. Här finns en namnförbistring och en sammanblandning med den amerikanska arten persimon. Ibland kallas kaki oriental eller japanese persimon, men i dagligt tal blir det ofta bara persimon. Torkade kakifrukter säljs hela året och är mycket populära. På pinyin heter den shi di eller shi-tse.	Kinaresan som vi gjorde.  Ansvarig utgivare  gunnar.petersson@flyinge.nu De bästa bilderna från resan finns samlade här. Varje avsnitt innehåller ett mindre antal bilder i en storlek så att det går att ladda upp även med relativt långsam uppkoppling. Nu över 350 bilder Växter 1 Växter 2 Växter 3 Växter 4   Växter 5 Växter 6   Blommande kullar Fåglar 1 Fåglar 2 Natur 1 Natur 2 Natur 3 Stad1 Stad2 Människor 1 Människor 2 Människor 3 Barn Min bästa bild 1 Min bästa bild 2 Min bästa bild 3 Min bästa bild 4 Min bästa bild 5 Min bästa bild 6 Jakläger Tibetansk by Dolme By längs vägen  Munkar  Kloster 1  Kloster 2  Kloster 3  Byggnader 1  Byggnader 2  Byggnader 3  Byggnader 4  Mat 1  Mat 2  Mat 3  Mat 4  Mat 5  Frukter  Djur 1  Djur 2  Dans 1  Dans 2 Jiuzhai Huanglong Buddha Portar Lejon Vägarbeten Wanniansi